Tiden gar snabbt när man har roligt!

Denna vecka har gatt otroligt snabbt! Vi var nu tvugna att kolla i almenackan för att veta vilket datum det är, 24? Nä 25 är det! Bada hade fel, idag är det den 26 juli och i övermorgon är det invigning för utställningen!

Jag ska nu berätta om skolan vi besökte i tisdags. Det började med ännu en morgon av väntan pa pdh. Efter ett tag fick vi information om att Enrique inte kommer sa vi beslöt oss för att resa till skolan i San José själva och hoppas att bli insläppta utan pdh representant (det hade ju gatt bra i Almolonga). Vi hittade ganska snart en buss som hade räcken pa taket med plats för vara vikväggar och chauffören slängde glatt upp dem, vi var lite oroliga för att de skulle ramla ned men han lovade att köra försiktigt. Vilket han gjorde de första 5 minutrarna och sen maste han glömt eller tyckt att det gick för langsamt och gasade pa, och av flög den ena väggen och krascade ned och sprack... Vi hade dock ganska tur det var bara ett ben som gick av (och det är nu lagat). För resten av resan lyckades vi hitta en buss som kunde ha den inne i bussen. Efter ynka 1,5 h mötes vi ännu en gang av det fantastiskt vackra landskapet i San José! Skolan ligger i en dal omgiven av berg och oändliga gröna majsfält, det är en plats sa underbar att den alltid kommer ha en egen speciell plats i mitt hjärta.

Väl inne pa skolomradet sprang barnen runt och lekte, vi hade kommit mitt under förmiddags rasten. Men inte en lärare kunde vi hitta. Efter mycket letande träffade vi pa rektorn som gav sitt tillstand för utställningen. Barnens nyfikenhet var närmast outgrundling när vi började fixa med vikväggar och bilder. Efter mycket nalande var vi klara och rasten slut. Vi delade upp oss och Ulrika, Cristina och Elin gick in till "var" klass och lekte värderingslekarna och Sandra, Hanna och jag stannade vid utställningen. Klasserna kom till utställningen under mer organiserade former med lärarna och barnen fick nu ro att titta pa bilderna och inte bara pa oss. Lärarna hade en mycket varierande inställning till det hela, vissa tog god tid pa sig och läse högt upp alla rättigheter andra lärar sa till barnen att titta och gick därifran. Men barnen var intresserade och lyssnade blygt pa Sandra när hon förklarade och berättade. Jag gav nagra försök till att prata med barnen pa min langsamma, knackliga spanska men insag att jag gör nog bättre att koncentrera mig pa att halla ihop det trasiga benet och lata Sandra sköta pratandet. Även denna gang sa var det bilder pa rätten till arbete och vi vill ju inte cencurera bort de av barnens bilder som vi inte anser passar vara syften. Knepigt är det da det inte gör nagon skillnad att säga till barnen att de ska leka istället för att arbeta, eftersom det är en omöjlighet som Sandra skev om i ett tidigare inlägg. Ännu svarare blir det da även pa denna skola lyfte lärarna fram rätten till arbete som en alldeles speciellt viktig rättighet.

Vid dagens slut hade nästan 400 barn även i denna skola sett utställningen och vi hoppas att de tog till sig vad de sett och förstod att de är viktiga. När vi var pa väg att packa ihop kommer klassförestandaren till "var" klass och ber oss om en ganska ovanlig tjänst, han vill att vi ska vissa barnen hur man dansar arobics. De hall tydligen pa med rytmisk musik nu var det dags för arobics. Klassförestandraren sätter pa ett utmärkt 90-tals blandband och Sandra och Ulrika börjar leda ett arobicspass (med viss hjälp fran oss andra) och barnen och läraren börjar dansa för fulla muggar. Det hela var en mycket komiskt upplevelse.

Resan hem gick utan problem och vi fick ha vara vikväggar i bussen! Vi var nöjda och trötta när vi kom hem. Nu bara en skola kvar! Det känns bade traktigt och roligt - tänk att vi snart lyckats genomföra ett helt projekt själva!

// Sofia